The Consequenses of Boycotting Dissociation

In another post I wrote about how one of the methods used by the false memory movement is a boycotting of the word dissociation.

Sometimes however, boycotting dissocaition is not enough, and false memory advocates come across people who exhibiti dissociative symptoms, they then argue that these are iactrogenic, that is induced by what they call recovered memory therapy.

If the person has not had therapy then the false memory movement falls back on what I call the dissociation-through-media-consumption theory.

What affect does this boycotting, deriding and at the same time curiosity about the concept of dissociation have on the people affect people who suffer from dissociative dissorders?

 Fredrika Pettersson has written about this  here:-

She discusses how people are both curios and suspicsicous of the DID diagnosis and wonder how this affects people who have it when they look for help, care and treatment.  Especially what happens when the people who they are looking for help from do not accept the diagnosis.

She specifically asks:-

• How do people who have DID understand their lives and experiences?

• How does the stigmatisation of DID affect theses people’s experiences?

• What issues are relevant for them in relation to care, and treatment?

• How do professionals who come into contact with people who have DID, understand the problems faced by the people they are meeting

Mental health and stigma

Research shows that there is a connection between outer stigmtisation of mental illness and inner stigmatisation  (Livingston & Boyd, 2010).

DID är en problematik som förknippas med traumarelaterade erfarenheter (van der Hart et al., 2006). Dessa erfarenheter i sig kan fungera som ett stigma.

Kevin Ralston (2012) stigmatisering hos män som utsatts för sexualiserat våld och gör en jämförelse med kvinnors erfarenhet av stigmatisering vid motsvarande trauma. Han menar att sexualiserat våld mot män inte bara stigmatiserar dem som individer utan också som män.

She draws on Goffman’s theory which shows that stigma is an attribute that is associatied with a certain sort of person and which is seen as less desirable in societal norms. Goffman holds that being identifieda as a person with a mental health background is seen as stigmatised.

Diagnoser och beteckningar av funktionshinder kan, i vårt samhälle idag (Starrin, 2011), fungera som en lösning på ett stigma genom att erbjuda en ny social identitet, men det kan också innebära ett stigma i sig genom att personen blir uttalat avvikande från det som är gängse norm. Många funktionshindergrupper försöker motverka stigma genom att bilda en egen gemensam form av sammanhang, oftast genom att påvisa en synbar normalitet hellre än framhålla det som kan identifieras som avvikande (Goffman, 1972)

The need for a narrative structure to explain one’s life

Gergen menar att självet genom narrativet ges mening endast i en kontext av pågående relationer med en omgivning. Gergen förstår inte självet som något som skapas inuti människan utgående från privata kognitiva processer utan något som skapas i ett sammanhang av relationer på olika nivåer i en samhällelig kontext. Enligt Gergen (a.a.) identifierar vi oss med andra och med det kollektiva självet. Gergen ser inte heller narrativet som något som ägs utav den enskilda människan utan 18 han menar att en människas narrativ är en produkt av en interaktion mellan flera parter, den enskilda människan, intervjuaren som är den omedelbara omgivningen och den yttre omgivningen som är det samhälle som finns runtom men också det samhälle som funnits tidigare och som påverkar mötet mellan intervjuare och informant. Han inkluderar också en potentiell framtid i denna ekvation som tillsammans utgör självet. Gergen framhåller vidare att man inom socialkonstruktionismen inte söker sanningen om världen i traditionell mening utan man söker genom människors narrativ en förståelse för den process som handlar om hur erfarenheten av vad som är sanning skapas av människor (a.a.).

att narrativ för en socialkonstruktionist inte enbart är ett sätt att berätta för någon om de egna erfarenheterna och det egna livet utan en väg för en person att skapa sin egen identitet. Self-narratives are defined as an individual’s account of the relationships among self-relevant events across time (Gergen, 1994, s. 187). Narrativet om självet, menar Gergen, förstås genom de relationer som sker över tid och som för självet är relevant. Det existerar i möte inte bara med intervjuaren utan i reflektion av alla relationer som tidigare varit relevant för utvecklingen av den egna förståelsen av självet. Narrativet blir på så sätt en spegelbild av självet som självet förstår det genom det som speglats av andra. Det är så berättelsen formas och får mening (1994).

DID gives me a narrative structure to explain my life 

There is a paradox for me. The DID diagnosis gives me a narrative structure that explains by life – but it also is a stigmatisation of sorts. So by weighing up between the two things – which do i get most out of – in the end the DID diagnosis as narrative wins over the stigma. But not without a struggle.

The role of a life story is primarily to pull together the central elements, event. beliefs in a person’s life, integrate them into a whole, make sense of them, learn from them, tech the younger generation, and remind the rest of one’s community what is most important in life. (Atkinson, 1998, s. 19)

Interviews with people who have DID diagnoses

Meetings with psychiatry

. Därför blev diagnosen en vändpunkt för dem. Anne utreddes av en specialiserad utredningsenhet och utredningen resulterade i en DIDdiagnos. Hazels diagnos kom i samband med behandling för ett annat psykiatriskt tillstånd. Annes upplevelse av att få diagnosen DID var lätt ambivalent, eftersom hon tänkte att en annan diagnos hade kunnat ge bättre hjälp och bemötande från vården. Slutsatsen är ändå att diagnosen har hjälpt henne i hennes bearbetning av sina trauman. Hazel beskriver att det att få diagnos var det bästa i hennes bearbetning, att det gett henne tillhörighet och en förståelse av vad som utgör hennes behov. Jag tyckte nog det var, det var det bästa i min bearbetning. Att få svar. Överhuvudtaget alltså, då fick jag svar på vad det är, vad det är som är fel, eller vad som har gjort att man betett sig som man gjort och varför man inte har kommit ihåg, varför man… det gav så mycket… alltså svar på… hur det har varit (Hazel). Båda kvinnorna berättar att de upplever att diagnosen i sig gett dem en form av legitimitet. Detta trots att diagnosen av även flera av de behandlare de mött, ifrågasatts. I stället för att se diagnosen som ett kvitto på psykisk ohälsa har de sett den som en förklaring på sina beteenden och en följd av deras barndomserfarenheter. Splittringen var ett sätt att hantera något på. Paradoxen i det att en psykiatrisk diagnos kan upplevas som ett friskhetstecken förklarar Anne på följande sätt:

Anne mötte behandlare som inte trodde på hennes diagnos. Svårigheten för Hazel handlade om att hitta rätt behandlare för henne, som vågade utmana henne.

När Anne sökte hjälp på sin lokala psykiatriska öppenvårdsmottagning, ifrågasattes hennes berättelse.

Anne berättar att de föreslog att hennes problem handlade om en svag jag identitet och en svår tillitsproblematik. För denna erbjöds hon korttidsterapi, berättar hon.Hon uppmanades att inte dissociera, utan att ta sitt vuxenansvar, vilket kändes förnedrande beskriver hon. En utredare ifrågasatte hennes övergreppsminnen, medan en annan var så rädd för henne att hon inte ville behandla henne ensam.

Anne menar att det faktum att hon nu har privat terapi har bidragit till att hon mår bättre idag: Det är kanske därför det har gått så bra för mig, för jag tror att de [psykiatrin] är väldigt, väldigt dåligt utrustade att möta människor med dissociativ identitetsstörning. Jag tror att, jag tror att det är väldigt lätt hänt att man blir behandlad för någonting annat. Typ att man är psykotiskt bara för att man säger att man hör röster.

Även Hazel mötte oförståelse som för henne ledde till att hon inte vågade släppa in någon behandlare. Hon diskuterade vardagliga bestyr och gick från flera terapier utan att ha kunnat ta upp sitt egentliga problem.

Hazels erfarenhet handlar om att hon inte, efter den första psykologkontakten, träffade någon terapeut som kunde hantera hennes motstånd mot att prata om det svåra. Hon beskriver att de terapeuter hon mötte antingen saknade kunskap eller valde att identifiera hennes problem mer som vardagliga bekymmer i ett skede när hon själv insåg att hennes problem var mer avvikande än så. Hazel berättar: Sen blev det så den där terapeuten som sa att jag skulle ta ett glas vin och ta det lite lugnt så skulle det nog gå över. Så skulle jag se att jag inte var så stressad och att jag inte mådde så dåligt (Hazel). Genom att de har en ovanlig problematik, blir Anne och Hazel också avvikande i psykiatrin. För Anne blev det tydligt när en av hennes delar gick i en egen terapi hos en annan terapeut än resten av kroppen. Anne tvivlar på att den terapeuten faktiskt förstod att delen som gick i terapi inte var något annat än en av delarna i ett system.

För de båda kvinnorna har mötet med psykiatrin och vården blivit en kamp mellan att uthärda okunskap, bristande tillit och oförståelse och att hitta sin egen väg

Getting help from Social Services

 Anne däremot sökte stöd från kommunen eftersom hon behövde praktisk hjälp i sin vardag. Detta var under den period som var svårast efter att Anne börjar arbeta med sina erfarenheter. Initialt sökte hon skyddat boende. Hon ville bli placerad och få skydd från både sig själv, sin familj och få tid att lära sig fungera i vardagen. Efter tio månaders utredning på tre olika enheter inom kommunen och med sex olika handläggare beviljades Anne några timmars boendestöd i veckan. I det här skedet föreslogs en utredning inlagd på sjukhus, men Anne var rädd att bli diagnostiserad som psykotisk och valde att tacka nej till det. Boendestödet som beviljades drogs in efter några veckor då Anne vägrat ta emot de manliga boendestödjare som erbjudits henne. Hon var dels obekväm med att ha två främmande män i huset och dels orolig för att en av hennes delar kunde skada någon av dem ifall den delen kände sig hotad. Hennes önskemål om kvinnliga boendestödjare möttes av oförståelse. Socialtjänstechefen drog in beviljandet eftersom hon kunde tacka nej till erbjuden hjälp.

Anne ifrågasattes flera gånger av dem som skulle hjälpa henne. Detta efter att hon tvingats berätta om sina svåraste erfarenheter för handläggarna. Hon beskriver en del av denna process på följande sätt: Då frågade en av socialsekreterarna:

”ja, men det är ju då din version av vad som har hänt. Skulle vi kunna få ta och kontakta dina föräldrar för att få höra andra sidan av myntet? En historia har ju alltid två sidor.”

Och det fick dom naturligtvis inte. Eftersom det är helt idiotiskt tänkt. Det som är fascinerade är att de gör det fast de vet att jag hade skyddade personuppgifter. Någon hade redan gjort en riskanalys och sagt:

”ja, hon är i behov av skydd. Hon får skyddade personuppgifter. Dom hon skyddas mot är hennes föräldrar. Vi från socialtjänsten tänker, åh, vad bra, vi kontaktar dom och får höra andra sidan av historien” (Anne). 

 När hon idag tänker tillbaka blir hon upprörd när hon tänker på hur hon kände sig när hennes berättelse och i förlängningen den hon var, ifrågasattes.

funktionshindrer

Vanligen handlar funktionshindret om behov som på sikt kan lösas i form av psykoterapi och begränsat stöd i vardagen, men det finns också färdigheter som DID-personer betecknas ha svårt med eller som de helt saknar. Bland annat nämns att DID-personer saknar förmåga att ta hand om sin 42 ekonomi eller sitt hushåll samt att de sällan har ett fågelperspektiv och att de är mindre bra på att hävda sina behov. Problematiken innebär ibland tillfällen då individen inte kan redogöra för vad som skett under valda delar av vardagen. Detta utgör huvudproblemet i funktionshindret menar ett par av de intervjuade.

professionsintervjuerna med personer som arbetar i hemmamiljö har en tydligare tendens åt en mer positiv hållning där dissociation ses som en färdighet eller något eftertraktansvärt, medan de som arbetar på mottagning inte använder riktigt samma positiva beskrivningar.

Mitt liv som dissociativt